Bilen, en pjäsi fem akter. Del 1 min första Le Opel
Jag rullar altså finns jag.
Bilen.
Hatad, älskad och, i min värld numera, fullständigt oumbärlig.
Trots min kärlek till fordonet bilen så är den förknippad med en hel del hat.
Förhållandet till bilen kan jämföras med ett sinnessjukt kärleksdrama i vilket man kan få en, i det närmaste, orgasmisk känsla av och kan samtidigt känna ett ofattbart hat samtidigt.
Inte för att jag har någon erfarenhet av vad jag kommer att säga snart men bilen kan nog jämföras med en riktig troféhustru.
Den kostar multum, mer än man i köpögonblicket kan föreställa sig, den är en fröjd att befinna sig i samklang med, när den inte bestämmer sig för att bråka och den är lika ombytlig i humöret som, om Anna Anka är en mall för en troféhustru, bete sig som ett fullfjädrat pucko med en inte så liten inverkan på dels ens blodtryck och dels ens ekonomi.
Min bilägarbana började med den grå faran.....
Den grå faran var en Opel Ascona. En grå, som namnet antyder, läckerbit med 2 liters motor, bekväma säten, ett satans ax som satte mången finare bil på skam och ett hyfsat bagageutrymme.
Om nu allegorin till kvinnor ska följas vidare ur en fullständigt feministisktvidrig synvinkel så var hon min älskarinna med klös och charm. Ett fullblod prydd i både höga klackar lackfordral samt även gettagrips när så behövdes..
Hon var priset på en uppgörelse som jag och min far hade angående mitt långa hår.
Fadren, en principernas man på många sätt och vis, hade redan från början bestämt sig för att det inte var en man värdigt att ha långt hår.
Detta om något sporrade då mig att skaffa det ännu mer.
Åren gick och mitt långa hår, min man som jag kallade den för, bestod.
I ett desperat försök att få mig att klippa mig sade min far "klipp dig och du får en bil"
Dessa ord naglade sig fast i mitt huvud så till den milda grad och varandes min fars son, Le Advokat som lärt mig pacta sunt sarvanda" samt ringande i mitt huvud sedan barnsben överste Hati "en elefant glömmer aldrig" missade jag inte ögonblicket att påminna sagda far om detta när jag en vacker vårdag år 1998 hade kapat hela manen för att göra plats för den frisyr som prytt min skalp i olika färger sedan dess.
Kort och gott bilen blev ett faktum och den bilen var Opeln, den grå faran, min första frihet, mitt allt, min racer.
Hon gav mig frihet, hastighet och högoktanig speedfreakmentalorgasm...
I denna min första gjöts jag in i sätet och med AC/DC blåsande ur skorriga spräckta högtalare visade jag alla fåntrattar vad accelerationsfält verkligen betyder.
Dock åldrades min skönhet och då min lön i dessa tider mest spenderades på krogar och i nöjesliv så eftersattes service gravt. Vid närmare eftertanke är det ett under att den grå faran varade så länge som hon gjorde då jag aldrig bekostade henne service...
En självisk älskare var jag då hon trots allt gav mig allt detta inte ens fick ett oljebyte eller oljefilter som tack.
Hon rostade och jag lagade med plastic padding. Hennes avgasrör rostade med och det lagades med dammsugarslang och slangklämmor.
Nådastöten fick hon en dag då jag, normalt en fridens man i traffiken, tappade tålamodet och lyckades bli påbackad (läs körde på) en med (mot)traffikant vid ett rödljus vid Värnhemstorget. Hon var förlorad, icke mer, ett skal, ett lik.....
Jag sörjde henne och ångrade bittert mitt grava negligerande av hennes väsen.
Hon fann sin sista viloplats på returbilen och jag hoppas att hennes väsen, likt Christine, levde vidare i någon annans skepnad om än bara som en vindruta eller som en backspegel.
Förlåt mig grå fara för mitt själviska testosteronrus.
Mea culpa, mea maxima culpa.Usted está en mi alma para siempre....
Bilen.
Hatad, älskad och, i min värld numera, fullständigt oumbärlig.
Trots min kärlek till fordonet bilen så är den förknippad med en hel del hat.
Förhållandet till bilen kan jämföras med ett sinnessjukt kärleksdrama i vilket man kan få en, i det närmaste, orgasmisk känsla av och kan samtidigt känna ett ofattbart hat samtidigt.
Inte för att jag har någon erfarenhet av vad jag kommer att säga snart men bilen kan nog jämföras med en riktig troféhustru.
Den kostar multum, mer än man i köpögonblicket kan föreställa sig, den är en fröjd att befinna sig i samklang med, när den inte bestämmer sig för att bråka och den är lika ombytlig i humöret som, om Anna Anka är en mall för en troféhustru, bete sig som ett fullfjädrat pucko med en inte så liten inverkan på dels ens blodtryck och dels ens ekonomi.
Min bilägarbana började med den grå faran.....
Den grå faran var en Opel Ascona. En grå, som namnet antyder, läckerbit med 2 liters motor, bekväma säten, ett satans ax som satte mången finare bil på skam och ett hyfsat bagageutrymme.
Om nu allegorin till kvinnor ska följas vidare ur en fullständigt feministisktvidrig synvinkel så var hon min älskarinna med klös och charm. Ett fullblod prydd i både höga klackar lackfordral samt även gettagrips när så behövdes..
Hon var priset på en uppgörelse som jag och min far hade angående mitt långa hår.
Fadren, en principernas man på många sätt och vis, hade redan från början bestämt sig för att det inte var en man värdigt att ha långt hår.
Detta om något sporrade då mig att skaffa det ännu mer.
Åren gick och mitt långa hår, min man som jag kallade den för, bestod.
I ett desperat försök att få mig att klippa mig sade min far "klipp dig och du får en bil"
Dessa ord naglade sig fast i mitt huvud så till den milda grad och varandes min fars son, Le Advokat som lärt mig pacta sunt sarvanda" samt ringande i mitt huvud sedan barnsben överste Hati "en elefant glömmer aldrig" missade jag inte ögonblicket att påminna sagda far om detta när jag en vacker vårdag år 1998 hade kapat hela manen för att göra plats för den frisyr som prytt min skalp i olika färger sedan dess.
Kort och gott bilen blev ett faktum och den bilen var Opeln, den grå faran, min första frihet, mitt allt, min racer.
Hon gav mig frihet, hastighet och högoktanig speedfreakmentalorgasm...
I denna min första gjöts jag in i sätet och med AC/DC blåsande ur skorriga spräckta högtalare visade jag alla fåntrattar vad accelerationsfält verkligen betyder.
Dock åldrades min skönhet och då min lön i dessa tider mest spenderades på krogar och i nöjesliv så eftersattes service gravt. Vid närmare eftertanke är det ett under att den grå faran varade så länge som hon gjorde då jag aldrig bekostade henne service...
En självisk älskare var jag då hon trots allt gav mig allt detta inte ens fick ett oljebyte eller oljefilter som tack.
Hon rostade och jag lagade med plastic padding. Hennes avgasrör rostade med och det lagades med dammsugarslang och slangklämmor.
Nådastöten fick hon en dag då jag, normalt en fridens man i traffiken, tappade tålamodet och lyckades bli påbackad (läs körde på) en med (mot)traffikant vid ett rödljus vid Värnhemstorget. Hon var förlorad, icke mer, ett skal, ett lik.....
Jag sörjde henne och ångrade bittert mitt grava negligerande av hennes väsen.
Hon fann sin sista viloplats på returbilen och jag hoppas att hennes väsen, likt Christine, levde vidare i någon annans skepnad om än bara som en vindruta eller som en backspegel.
Förlåt mig grå fara för mitt själviska testosteronrus.
Mea culpa, mea maxima culpa.Usted está en mi alma para siempre....
Kommentarer
Trackback
